AVES EN EL SPIKEN

Acojedor CERRAR LOS OJOS Y ESCUCHARLOS
Una calma que encanta al que vicita este lugar refujio para aves silvestres
PAJARERA 5 ESTRELLAS
PALOMA HASIENDO ACROBACIAS AEREAS
UNA PAREJA DE ÄNDER Y UNA PALOMITA
Que hermosas aves
Arterna i underfamiljen Anatinae har en bred tillplattad näbb. De simmar bra, men dyker endast som ungar, under pågående ruggning (när de inte kan flyga) eller när de blivit skadade. De håller till på grunt vatten, och betar botten på växtdelar genom att tippa kroppen framåt. Änder siktas också ofta i småbåtshamnar eller på stränder, där de främst lever på bullar och mackor. På baktån finns endast en liten antydan till simflik. Vingspegeln har ofta metallglans. Deras fötter är placerade mitt under kroppen och de rör sig bra på land.

Andelen hanar är högre än honor hos många populationer av änder. Könskvoten varierar dock beroende på var och när man observerar en andflock eftersom hanar och honor av en del andarter övervintrar på olika bredgrader och flyttar vid olika tillfällen. Men även om man tar detta i beaktning överväger andelen hanar hos många arter. Detta beror inte på att det kläcks färre honor[1] och man vet inte varför mortaliteten skulle vara högre bland honorna men resultatet är att flyttande andflockar av exempelvis kricka, gräsand och skedand till större del består av hanar än honor.

CUATRO DISTINTAS AVES
SE PUSO PARA LA FOTO
DEFILE DE GANSOS SALVAJES QUE LLEGAN A PONER SUS HUEVOS TODOS LOS AÑOS A ESTE LUGAR ESPECIAL CONSTRUIDO PARA ELLOS

Sädesärlans fjäderdräkt går i svart, vitt och grått. Ovantill är den till större delen grå. Hjässan, strupen och nacken är svarta medan pannan är vit. Underkroppen och de undre stjärttäckarna är vita. På de brittiska öarna finns en underart (Motacilla alba yarrellii) som är generellt mörkare i färgen än sin fastlandseuropeiska motsvarighet. Totallängden är cirka 18 cm, vingspannet 25-27 cm och vikten 23 gram. Sädesärlans långa, vippande stjärt är karaktäristisk för hela släktet.

Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången, som sällan hörs, är mest en upprepning av locklätet. Vid fara, till exempel om en rovfågel kommer i närheten, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si.